Efter att nu ha bloggat på försök i lite drygt två månader har jag kommit fram till att bloggande inte är min grej. Jag kommer därför lägga ner den här bloggen, men jag kommer givetvis att fortsätta att läsa och kommentera andras bloggar
Tack till er som läste och visade intresse!
/Mikael
Alpina VM i Åre är över och det gick bra för Sverige. Det blev medaljer både här och där, inte minst tack vare Anja Pärssons insatser. Självfallet vill dock flera samer se Sveriges framgångar som en samisk bragd. Nils Gustav Labba är noga med att lyfta fram Anjas samiska påbrå i sin artikel på Samer.se . "Det börjar likna Same SM" konstaterar han efter att även ha poängterat att Jens Byggmark minsann också har samiska rötter på sin mors sida, liksom legenden Ingemar Stenmark. I andra sammanhang har jag sett hur Börje Salming hyllats som same pga sitt ursprung, liksom andra kändisar såsom Olle Sarri, Roger Pontare och Michael Niemi.
Hyckleri säger jag bara. Många människor med samiskt påbrå skulle aldrig accepteras i det samiska samhället, deras rösträtt till sametinget och deras samiska identitet ifrågasätts och underkänns eftersom de "bara är 1/2 eller 1/4-delslappar". Hade Anja Pärsson aldrig tagit några medaljer i internationella idrottssammanhang så hade ta mig fasiken ingen hyllat henne för sitt samiska påbrå.
Självklart skulle jag aldrig få rösta i sametinget eller sälja slöjd märkt som "äkta duodji". Men ifall jag utförde en uppmärksammad bragd - säg guld i höjdhoppning - ja då tusan skulle nog Oddasat och tidningen Samefolket gräva fram mina avlägsna samerötter och försöka utnyttja mig som en byggsten i deras konstruktion av en samisk nationell identitet.
Nu är detta hyckleri givetvis inte unikt eller utmärkande för samerna. Vi ser det hela tiden, Sverige är ingalunda förskonat. Se på Ludmilla Enqvist som "dög som svensk" så länge hon bara tjänade fosterlandet genom idrottsprestationer (då hennes doping avslöjades blev hon givetvis "degraderad" tillbaks som ryss), och utan sin fotbollstalang skulle Zlatan knappast vara mer än en jobbig förortsblatte...
Varför gillar alla lyrik? Eller gör alla verkligen det? De flesta i kursen verkar vara överrens med mig om att det mesta av vad lyrik heter är trist, men tyvärr är läraren av annorlunda uppfattning... Visst finns det många som får ut livskvalitet genom att sitta och knåpa med sina sonetter, hexametrar, daktyler och allt vad det heter - men jag tillhör dessvärre inte deras skara. Jag kan inte skriva lyrik, och jag kan inte förstå andras dikter. Jag är väl en slags "lyrikdyslektiker".
Men visst, diktanalyser kan vara nog så intressant om man bara går in på djupet. Lyriken har ändå haft sin plats i historien, och grekernas gamla hexametersstrofer har sin moderna motsvarighet i något som de flesta av oss kanske tar för givet - låttexter (lyrics - "lyrik" på engelska!)
Ja nu blir det sex! Seeeeeex! Finns det något mer intressant!? Ett riktigt smaskigt snack om sex uppskattas väl av alla!
Eller inte... Sitter och funderar på varför folk idag är så vansinnigt besatta av sex. Varför måste "alla" bearbeta ämnet som om de vore fnissiga, nyfikna småbarn som nyss fått reda på hur barn blir till? I tidningarna frågar folk dagligen om sex, på TV snackas det sex 24/7. Den nya serien "sexinspektörerna" är bara en i en lång rad program där det frossas i detta mänsklighetens största intresse. Självklart ska man kunna diskutera sex och samlevnad, men alltför ofta känns det som att deltagarna enbart vill skryta om sina erfarenheter, få sig ett gott skratt eller bara lämna ut sig för att synas i media.
Samtidigt, paradoxalt, har vi sedan en tid tillbaka gått i omvänd ordning när det gäller synen på sex. Det hyssjas och det hycklas, och folk börjar sen en tid tillbaka få en alltmer ansträngd och problematiskt syn på ämnet. Det här märks tydligt i Sverige, men det är i själva verket ett globalt fenomen. Den nya religiösa vågen (t.ex. de högerkristnas inflytande i USA och Polen, islamiseringen i Asien och Europa) i kombination med manshatande feminism verkar för en återgång till viktorianska ideal från 1800-talet. Kvinnor som vill gå i "utmanande" kläder angrips både av religiösa sedlighetspoliser, som betraktar deras uppsyn som oanständig, samt av ”progressiva” som anser att det är ”objektifiering och exploatering av kvinnokroppen”. Ja det är mycket lustigt att se hur konservativa och s.k. ”progressiva” förenas kring en sådan fråga.
Konstatera att sex är naturligt, väx upp och gå vidare. Spara diskussionen och frågorna till när det verkligen behövs, och tryck inte upp det i ansiktet på mig i tidningar och på TV-skärmen var eviga dag. Sitt inte och orera kring ditt senaste ligg under lunchrasten, eller hur lång din snopp är – jag och andra är för det mesta inte intresserade. Acceptera att ”utmanande” kläder, skönhetstävlingar och porr inte behöver vara kvinnoförnedrande eller exploaterande, och kom för allt i världen inte och säg att gud har bestämt vilka kläder/sexuella läggningar/sexuella vanor som är acceptabla.
Dags att klä sig så här igen?
Eller varför inte så här?
Hörde häromveckan att antalet biobesökare sjunker. Beror det på att alltfler laddar ner filmerna på datorn? Knappast. Man borde kanske istället fundera över kvaliteten på de filmer och TV-program som görs idag, och huruvida det är det som orsakar biobesökarnas frånvaro. Så som det ser ut för tillfället kan man lika gärna hålla sig till filmer som gjorde innan -93 ungefär. Så var det bättre förr? Ja! I alla fall när det gäller film... Men man kan alltid hoppas på en reaktion inom ett tiotal år, då tittarna kräver kvalitet framför yta. Man kan ju från filmbolagens sida inte räkna med att tittarna kommer att fortsätta tjusas av dataanimerade, infantila effektorgier som bygger på stölder från tidigare succéer. Svensk filmindustri är inget undantag, se bara på den färska skapelsen Snapphanar som var en riktigt lustig soppa, hopkokad av Hollywoods alla urvattnade klichéer.
Vilken tur då att vi som vill nu kan få tag på gamla filmer och serier i form av prisvärda DVD-boxar, såsom filmatiseringen av Mobergs Raskens från 1976, i mitt tycke bland det bättre som svensk filmindustri hittills har producerat. Köksbänksrealism, trovärdiga karaktärsporträtt och riktiga känslor bygger upp en dramatisk och engagerande berättelse som även fängslar oss som gillar boken. Det är en osminkad skildring med barnafödande, fylleslagsmål och sliskiga västgötaknallar. Den fula Gurlie Nordwall gör en utmärkt tolkning i rollen som Ida där hon sitter giktbruten och syltar medan den bullrande Sven Wollter är perfekt som Gustav Rask. Skulle Raskens kunna filmas idag? Nej, nej och åter nej. Vår verklighetsflyende och effektdyrkande samtid klarar helt enkelt inte av sådana berättelser. Resultatet skulle bli ett cineastiskt haveri med utslitna hollywoodklichéer, ”flashiga moves” och politiskt korrekta teman. Självfallet måste en modern Rasken vara en lite filosofisk och känslosam person som bejakar sin feminina sida och spotta ur sig floskler som ”war is hell”. Ida måste vara en ytligt feministisk kvinna som visar att ”kvinnor kan” genom att slå ner folk med ”flashiga karatemoves”. Självfallet ska hon dock se ut som en plastig fotomodell – ja över huvut taget får inga karaktärer synas vara mer än 30 år fyllda. Som tittare skulle vi tvingas svälja pompösa scener med en miljon dataanimerade streckgubbar som far fram kaotiskt över duken, maffiga dataanimerade landskapscener och meningslöst underhållningsvåld i fräcka vinklar och slow-motion. Så vräkigt, smaklöst och förljuget som bara en överskattad hollywoodrulle (och deras nutida europeiska efterapningar) kan vara. Filmer som på ett taffligt sätt låtsas ha djup och budskap, men som enbart är cyniskt komersiella. Sedan politiken, naturligtvis; självfallet ska vi ha med ”HBT-frågor” och multi-kulti. En av Raskens söner kan ju vara homo- och transsexuell, medan han själv umgås med coola ghettokidz som snackar rinkebysvenska. Självfallet är alla andra rasister och homofober, utom ”hjältarna” förståss. Med andra ord det svenska 2000-talsetablissemangets åsikter och värderingar i ett nötskal, projicerade på en svunnen dåtid. Självklart ska ingen hänsyn tas till historiskt trovärdigt, kläder och dyl. ska vara rena fantasiskapelserna som inte har något med 1800-talets Småland att göra – nej fram med coola läderrockar och jeans. Nej tvi vale, nu orkar jag inte med det här skräckscenariot längre. Vilken tur vi har som kan titta på 1976 års filmatisering av Raskens! Och vilken jäkla tur att man (ännu) inte kommit på att förstöra den här och andra bra historier med moderna versioner.
Så vad vill jag ha sagt? Jo, upptäck den skatt som finns bland äldre filmer, och kräv som konsument att få se kvalitet på duken/TVn i framtiden.
Läs mer...
Tredje dagen med nackspärr, och just när den äntligen håller på att gå över drabbas man självklart av en krypande förkylning. Så idag är jag inte på något vidare humör, och det kommer att märkas i min allvarliga blogg om hotade kulturer. Det talas ofta om hur antalet språk minskar i världen och kulturella särarter försvinner, men det är inget som enbart berör utvecklingsländerna utan i allra högsta grad händer här i Norden, här i Sverige. Eftersom jag delvis är samisk ättling har jag intresserat mig för samefrågor, och i synnerhet den samiska kulturen i vår samtid och i framtiden. Håller den samiska kulturen på att dö ut? Knappast. Samerna tar idag till vara på sin kultur, och trots århundraden av motvind upplever den nu i början av 2000-talet en renässans där yngre generationer har insett det värdefulla i att föra vidare traditionerna och den gamla kunskapen till framtida generationer. Man bär sina koltar, sjunger sin nationalsång och hissar sin flagga. Många samiska barn lär sig idag det språk som deras föräldrar gått miste om. Intresset för den samiska kulturen har knappast varit större idag – bland såväl samer som bland icke-samer. Det är nuförtiden ”inne” med samisk kultur, och det har blivit ”inne” att ha samiskt påbrå. Men! Den samiska kulturen är inte på något vis enhetlig (trots att många samiska representanter hävdar det), och mindre samiska kulturer hotas fortfarande av utplåning. Se på språken – nordsamiskan är idag relativt starkt med drygt 6000 talare enbart i svenska Sápmi (uppemot 17 000 talare totalt). Sydsamiskan och lulesamiskan däremot är små språk med enbart 500 talare var, och ett litet samiskt språk som pitesamiskan har endast ett 10-tal talare! Hur ska dessa människor i en sådan utsatt kulturell situation kunna föra vidare sitt arv till kommande generationer? Samiska näringar är också delvis hotade, inte minst i svenska Sápmi där man från statens sida sedan länge agerat med ointresse och förmynderi. Rennäringen är i sig knappast hotad, men i renskötselns ytterområden har flera konflikter blossat upp där samebyarna antingen förlorat eller tvingats avstå från rättsliga utredningar pga ekonomiska skäl. På sina håll hänger alltså renägarnas framtida möjligheter att bedriva sin näring på en skör tråd (den svenska statens ansvar i den här frågan är en annan diskussion), och att t.ex. renskötarna i Sirges sameby tryggt kan fortsätta med sin näring hjälper ju kanske inte de från Tåssåsens sameby som tvingas se hur deras möjligheter att fortsätta med renskötsel möts av hinder i form av rättsprocesser där deras rättigheter till sin mark ifrågasätts och underkänns. Om renskötarna tvingas överge sitt traditionella levnadssätt står de inför en kulturell ruin, då språk, slöjd, seder m.m. som står i förhållande till renskötseln riskerar att förloras. Och sen har vi ju den stora mängden av samer som inte har några renar, och därmed inte heller något medlemskap i samebyarna. På grund av lagstiftning som är för invecklat att behandla i den här bloggen har de jagande och fiskande samerna små möjligheter att kunna leva av sina traditionella näringar och bevara den kultur som hör ihop med dessa.
Hur dessa problem ska lösas stöts och blöts för närvarande i flera bloggar, och i viss mån slår jag nog in öppna dörrar. Här kommer i alla fall mina egna små (kanske naiva?) förslag på vad man bör göra:
Turismen är en ”ny” näring som kan ge samerna både ekonomiska resurser såväl som en möjlighet att väcka intresse för sin kultur, men en förutsättning för att den samiska kulturen inte ska exploateras och sluta som ett turist-jippofenomen är att samerna själva sköter turistnäringen i Sápmi.
När det gäller den samiska kulturens överlevnad är jag ändå rätt så optimistisk. Detsamma kan jag tyvärr inte säga om framtiden för mitt eget kulturella arv, som jag får behandla i en kommande bloggpost.
Är det något som verkligen retar mig angående diskussionen kring lärande och didaktik så är det s.k. "kunskapsdemokrati". Alltså åsikten att all kunskap är lika mycket värd, och att ingen persons kunskap ska värderas högre eller lägre oavsett erfarenhet och bildning. Ingen kan mer än någon annan, alla är vi lika och kunskapsmässigt - "demokratiska". Detta förhållningssätt är fullständigt absurt och verklighetsfrånvänt. Att denna uppfattning är spridd i dagens Sverige får man nog se som ett resultat av dels jantelagen ("du ska inte tro att du kan mer än vi") och dels den postmodernistiska filosofin med sin relativism och ifrågasättande av traditionella kunskapskriterier som fått stort inflytande i många instanser de senaste decennierna. Enligt den här bisarra tanken kan exempelvis ett utlåtande från en professor i geologi inte värderas högre än en lekmans tro på att jorden är platt. Hur skulle det se ut om denna "kunskapsdemokrati" tillämpades i exempelvis vården? Du ska genomgå en viktig bypassoperation - vill du att en erfaren och utbildad kirurg leder operationen eller går det lika bra att ta in vem som helst från gatan?
"Vilken är Sveriges huvudstad?"
"Det är Stockholm såklart"
"Nej jag har hört att det är Ulaanbaatar"
"Nej, det är Stockholm, slå upp det i en bok"
"Nej mina vänner, nu ska vi inte kivas om det - ni har säkert rätt båda två, det finns nog inget rätt eller fel i den här frågan!"
Visst, man bör vara kritisk och alltid kunna ifrågasätta gällande vetenskap och värderingar. Men det kan gå för långt - om du inte har några övertygande argument för att du skulle veta bättre i en fråga kan du inte räkna med att ditt kunnande värderas lika högt som expertens. Den senaste tiden har det gått strömningar i den svenska skolan att läraren inte ska fungera som en auktoritet, eftersom det vore "odemokratiskt" av denne att "höja sig" över eleverna med sin större kunskap. Läraren i egenskap av auktoritet anses som "antidemokratisk" och representant för ett hierarkiskt, förlegat system.Således ska undervisningen vara "demokratisk" genom att alla elevers kunskap likställs med varandras och lärarens. Vilket kvalificerat nonsens. Självklart ska en lärares uppgift vara att leda elevernas inlärning, annars kan vi ju avveckla hela lärarutbildningen. Ja, vi kan väl även avveckla hela skolan eftersom "allas kunskap ska värderas lika mycket" - då finns det ju inget behov av inlärning eller utbildningsmeriter. Nej, den här jante/postmodernistiska uppfattningen är skadlig och kan på längre sikt vara farlig om den tillåts att grassera.
Jag kan ställa mig bakom kunskapsdemokrati om det med begreppet menas att all kunskap ska vara tillänglig för alla (med vissa undantag förstås såsom känsliga, privata uppgifter, försvarshemligheter m.m.). Men jag kommer aldrig värdera all kunskap lika. Om jag behöver få bilen lagad ska jag banne mig ha den kunnigaste auktoriteten på området som jag kan få tag på, sedan får jantelagens och postmodernismens företrädare säga vad de vill om sin "kunskapsdemokrati" och "odemokratiska" auktoritetstro.
Så var Lindströms serie "Världens modernaste land" slut. Trist, man får väl hoppas att det blir en andra säsong eller att han skriver en bok om det.
Intressant ämne dock. Det stämmer nog att Sverige är ett avkristnat land, men vad är problemet? Det sägs att människan behöver religionen för att svara på "de stora frågorna", men jag känner knappast igen mig i det. Man dör när man dör, och vad som händer på andra sidan får vi se (eller inte se) då. Visst kan det vara spännande att spekulera, men är man inte övertygat religiös kommer man inte någon vart ändå.
Nej det stora problemet ligger i att svenskarna inte umgås och tar hand om varandra. Man sitter "ensam på sin kammare" och vill inte besvära andra (och man har inte samvete att bli "besvärad" heller). Som man pekade på i programet saknar svensken alltför ofta ett nätverk av släkt och vänner som är till stöd. Och nu är jag återigen inne på temat i min förrförra blogg.
Egentligen är nog svenskarna rätt troende. Inte religiösa kanske, men det andlika vakuumet har ändå skapat en massa alternativa, "hemmasnickrade" trosföreställningar som mer eller mindre är förankrade i new age. Visst, detta är kanske mer harmlöst än de stora etablerade religionerna som alltför ofta har den fula ovanan att inskränka de troende och förtrycka de oliktänkande. Men vad vi behöver är inte drömfångare och horoskop - utan mer mänsklig kontakt och empati människor emellan.
I den vansinnigt roliga (och obligatoriska) nyårsfilmen "Svarte Orm firar nyår" (Blackadder: Back and forth) får vi se hur Lord Blackadder slår ner Shakespeare bl.a. som hämnd för att ha orsakat "Ken Branaghs oändliga, oklippta 4-timmarsversion av Hamlet".
Så finns det då någon bättre sporre för tentaplugget än att titta på denna oändliga 4-timmarsmastodont signerad Branagh?
En fantastiskt vacker, välgjord filmatisering av dramat som också är trogen originalet.
De senaste onsdagarna har man nästan ryst av välbehag efter Fredrik Lindströms dokumentärserie "Världens modernaste land". En klockren analys av dagens Sverige och dess invånare. Lindström, hans kollega historikern Peter Englund samt de inbjudna gästerna lyckas verkligen få med allt. Fantastisk egentligen att (s)tatliga (s)VT tillåter ett program som är så politiskt inkorrekt att de talar om saker såsom svenskhet!
Samtidigt kan man bli beklämd över hur illa det står till i vårt land. Hur ensamheten breder ut sig, hur ängslig och ytlig svensken kan vara, hur man struntar blankt i traditioner och hur de äldre generationerna nonchaleras.
Jämför detta med den samiska kulturen. För samerna finns det en trygghet i en stor släkt, man tar hand om varandra och olika generationer umgås. Man ser upp till de äldres erfarenheter och vill absolut bevara traditioner. Nu generaliserar jag, men det är iallafall mitt intryck. Och om mitt intryck stämmer, så finns det i det avseendet mycket för Svensson att lära av samerna.
Sitter uppe i tentaplugg så någon energi till att hitta på spännande bloggämnen finns inte än så länge, på en vecka kanske. Men misströsta icke, det kommer!
Då har även jag efter en tids funderingar (och rekommendationer) öppnat en blogg. Här kommer jag fundera kring och kommentera politik, samhällsfrågor, filosofi och andra aktuella ämnen, men kanske framförallt litteratur. Vi får se hur det artar sig, men jag kan närmast garantera läsarna att det inte blir några personliga teman eller andra typer av utlämnanden eftersom 1) jag själv inte ett dugg är intresserad av andra bloggares privatliv och 2) jag antar att läsarna av denna blogg inte heller är intresserade av mitt.
Håll utkik efter kommande bloggar.
Powered by pLog
